Vitamin C

Vitamin C (askorbinsyra, askorbat) är ett vattenlösligt vitamin. De flesta djur bildar det själva, men inte människan som saknar enzymet L-gulanolaktonoxidas. Våra förfäder bland primaterna beräknas ha förlorat denna förmåga för ungefär 63 miljoner år sedan. Mängden vitamin C som däggdjur producerar motsvarar per vikt hos människa mer än två gram/dygn. Djur som råtta och get kan vid stress/sjukdom kraftigt öka sin egenproduktion av askorbinsyra.

Funktion

Vitamin C behövs för bildandet av kollagen (huvudbeståndsdel i bindväven) och av noradrenalin som är en neurotransmittor (signalsubstans) i nervsystemet. Det behövs också för syntes av karnitin som är viktigt för att mitokondrierna (cellernas kraftstationer) ska fungera. Viktig är vitaminets roll i immunförsvaret vid såväl infektion som inflammation. Vitamin C är en effektiv antioxidant, som skyddar kroppens molekyler mot fria radikaler och deltar i försvaret mot cigarettrök och andra gifter. Askorbinsyra fungerar också som ett naturligt antihistamin. Vitamin C samarbetar med andra näringsämnen och regenererar vitamin E.

Källor

Vitamin C finns i såväl animalisk som vegetabilisk föda.

Brist

Skörbjugg innebär blödningar, håravfall, tandlossning, ledsvullnad och –smärta vilket kan sammanhänga med nedsatt kollagenfunktion. Tidiga symptom på skörbjugg kan vara trötthet och depression. Dessa kanske beror på minskade nivåer av karnitin och minskad syntes av noradrenalin. Skörbjugg förebyggs hos friska människor med 10 milligram/dag och anses ovanligt i industriländerna. Det har beskrivits främst hos människor med restriktiv diet.

Dosering

Myndigheter rekommenderar ofta ett dagligt intag på 60-100 milligram. Något mer rekommenderas vid graviditet, amning och till rökare. Upp till 2 gram anges vanligen som säkert. Vid sjukdomsbehandling rekommenderas från 500 milligram till 10 gram eller mer per dag. Vid gramdoser måste man ta hänsyn till vilken mängd magen tål (bowel intolerance) vilket varierar med individ men också med aktuell sjukdomsbelastning. Dessutom kan vitamin C i högre dos (>5 gram/dag) öka utsöndringen av mineral och spårämnen, vilket motiverar samtidigt intag av multivitamin-mineralpreparat.

Biverkningar/Säkerhet

För de flesta människor är eventuella risker med att ta vitamin C som tillskott mycket små. Det är vanligt att vitamin C bidrar till lösare avföring. Vitamin C är således ett bra medel vid förstoppning. Riskerna för att vitamin C kan ge njursten har motiverats utifrån teoretiskt resonemang. Epidemiologiska studier talar snarast emot detta, men det kan tänkas att det hos människor med disposition för njursten kan finnas en risk. Det har också angivits att denna risk kan motverkas av magnesium.

Prevention/Behandling

För att motverka sjukdom krävs högre doser av vitamin C än för att förebygga skörbjugg. Ofta är det också klokt att kombinera med andra näringsämnen. Ett antal observationsstudier talar för att ett större intag av vitamin C i kosten minskar risken för kroniska sjukdomar, men resultaten av studierna är motsägelsefulla. Det kan bero både på bristande tillförlitlighet allmänt för dessa studier men också på att metodiken kan vara mycket olika. Vid tillskott med vitamin C har resultaten i många interventioner beskrivits som dåliga. Man måste dock kritiskt se på vilken dos som använts, vilka personer studerades, hur länge löpte studien och med vilka metoder utvärderades den. Metoden i dessa studier har ofta inneburit att man behandlat med låg dos en gång per dygn under kort tid. Då askorbinsyra ges i doser om ett gram eller mer så förkortas halveringstiden mätt i blod snabbt till mindre än en timme. Det innebär att vitamin C som tillskott bör ges mer än en gång per dygn om man vill få högre vävnadskoncentrationer. Vill man undersöka om vitamin C kan ha positiva effekter får man utgå ifrån kliniska erfarenheter. Då kan man i stället ge högre doser, tillräckligt ofta och under längre tid.

Vi människor behöver inte vitamin C endast för att undvika skörbjugg. Askorbinsyra har flera biokemiska funktioner i kroppen. För att normalt kunna få nytta av dessa olika funktioner är det rimligt att vi kan ha nytta av högre mängd vitamin C. Aktuell forskning visar också att vi har olika behov av vitamin C för att olika enzymer ska fungera. Genetisk polymorfism avseende haptoglobin anger att inuiter och en del andra folkgrupper har lägre dygnsbehov av vitamin C (Delanghe 2011). På liknande vis har föreslagits att vi har olika behov av vitamin C för att den starka antioxidanten glutation ska fungera (Block 2011). Men framför allt har vi olika behov av vitamin C vid sjukdom, stress och annan miljöpåverkan.

Irwin Stone började forska på vitamin C 1932 och hade senare stor inverkan på Linus Paulings intresse för vitaminet. 1972 publicerade Stone en bok (Stone 1972) som refererade forskningen om askorbinsyrans betydelse vid infektioner, cancer, hjärt-kärlsjukdom, inflammation, reumatism, allergi, ögonsjukdomar, magsår, njursjukdom, diabetes, förgiftning, sår, frakturer, intensivvård, psykiska sjukdomar, stress, rökning, graviditet och åldrande.

Infektionssjukdomar

Vitamin C är viktigt för många funktioner i immunförsvaret. Cochrane har publicerat systematiska översikter om vitamin C vid övre luftvägsinfektion (ÖLI), lunginflammation och stelkramp. Då det gäller ÖLI har man i flera studier sett att infektionens längd avkortas någon dag. De doser som använts har vanligen ej överstigit 2 gram per dag. Cochraneförfattarnas sammanfattning är att vitamin C har en obetydlig preventiv effekt. En kritik mot Cochrane-gruppens metodologi är att man baserat sin översikt mer på social och epidemiologisk medicinsk forskning utan biologisk förståelse för askorbats specifika biologiska effekter. Man grundade sig på studier med inadekvat dosering (låg dos en gång per dygn) och dessutom uteslöts framgångsrika studier med argumentet att kontrollgrupp saknats. Många människor rapporterar att ett gram av vitamin C eller mer per dag över längre tid för dem har minskat antalet luftvägsinfektioner.

Läkaren Frederick R Klenner (1907-84) betonade tidigt att det krävs stora doser av askorbinsyra för att få effekt vid sjukdomsbehandling. Framförallt behandlade han infektionssjukdomar inklusive polio, men även MS. Han använde ibland så mycket som 100 gram (intravenöst + peroralt) fördelat på 24 timmar. Klenner publicerade drygt 20 vetenskapliga rapporter (Smith 1988).

Robert F Cathcart (1932-2007) beskrev 1981 att människor med sjukdom ofta behöver högre dos peroralt vitamin C innan de får lös avföring eller diarré (Cathcart 1981). Han noterade att när de blivit friska så tolererade de inte längre så hög dos vitamin C. Förklaringen är att vid sjukdom absorberar kroppen vitamin C i relativt högre mängd. Friska absorberar vitamin C sämre, får mer diarré och kissar dessutom ut mer i urinen. Denna ”bowel tolerance” kan således vara ett praktiskt mått på lämplig behandlingsdos med vitamin C. Cathcart behandlade under 35 år mer än 30.000 människor med höga doser vitamin C.

En noggrann genomgång av C-vitamins betydelse vid infektioner har gjorts av Thomas Levy (Levy 2009).

Cancer

Den skotske kirurgen Ewan Cameron (1922-91) inledde 1971 ett samarbete med Linus Pauling. Till patienter med ej behandlingsbar cancer gav han 10 gram vitamin C dagligen. Patienterna fick askorbat intravenöst de första tio dagarna, därefter peroralt resten av livet. Patienterna fick förlängd överlevnad jämfört med kontrollgruppen (Cameron 1976, 1978). Cameron observerade också att höga doser av vitamin C var smärtstillande och underlättade avgiftning från opiater så att patienterna slapp abstinenssymptom. Från Mayo-kliniken publicerades senare två negativa studier. Man gav tio gram C-vitamin peroralt dagligen i 2,5 månader (Creagan 1979, Moertel 1985). Att studierna hade helt olika design nämnde man inte, men detta påpekades senare i flera artiklar (Frei 2008). På senare år har ett antal artiklar publicerats som talar för att vitamin C intravenöst i höga doser bör kunna vara intressant i cancerbehandling. Askorbinsyra är toxiskt för flera typer av cancerceller. En diskuterad hypotes är att C-vitamin bildar väteperoxid som är toxiskt för cancerceller. Höga doser av askorbat motverkar också glukos som cancerceller frodas på. Kanske är det också betydelsefullt att vitaminet motverkar mikroorganismer som kan bidra till tumörsjukdom.

Hjärt-kärlsjukdom

Linus Pauling menade att vitamin C i höga doser skulle kunna motverka atheroskleros och hjärt-kärlsjukdom. En del fallstudier stöder denna hypotes, men randomiserade kontrollstudier har inte gjorts. Så småningom breddade Pauling sina rekommendationer med vitaminer, mineraler och aminosyror vid kardiovaskulär sjukdom.

Publikationer

 Jonsson BH. C-vitamin för prevention och behandling. 2000-talets vetenskap 2008;13(4):21-2

Utvecklad av Klas Nygren