D-vitamin är en gemensam beteckning på två substanser, kolekalciferol (vitamin D3) och ergokalciferol (vitamin D2). Dessa molekyler kallas ofta secosteroider, eftersom de har samma grundstruktur som steroider (t.ex. kortisol, testosteron, östrogen och kolesterol), men med skillnaden att en av molekylens fyra kolringar är upphuggen.
D-vitamin är livsnödvändigt för bl.a. människor och de flesta däggdjur. Till skillnad från andra vitaminer kan vi med hjälp av ultraviolett ljus själva bilda vitamin D3 (se nedan ”Källor”). Vitamin D2 däremot bildas endast av svampar och alger.
Funktion
D-vitamin är egentligen ett pro-hormon, d.v.s. ett förstadium till ett viktigt hormon, kalcitriol eller 1,25-dihydroxy-D-vitamin. När D-vitamin (D3 eller D2) via blodomloppet når levern, kan det omvandlas med hjälp av vissa enzymer till en förrådsform, 25-hydroxy-D-vitamin (25OHD), även kallat kalcidiol. Kalcidiol cirkulerar i blodet och utgör den direkta råvaran för bildandet av det aktiva D-vitamin-hormonet 1,25-dihydroxy-D-vitamin (1,25(OH)2D), vanligen kallat kalcitriol. Kalcitriol kan bildas lokalt i olika celler där det behövs, när det behövs, förutsatt att kalcidiol finns tillgängligt. Det är kalcidiol man skall mäta i blodet (serum- eller plasmaprov), när man vill veta om en individ har D-vitaminbrist eller inte.
Kalcitriol fungerar i likhet med andra steroidhormoner genom att ta sig in i cellkärnor och binda till receptorer som aktiverar våra kromosomers DNA-sekvenser för specifika gener. Den speciella receptor som aktiveras av kalcitriol (”D-vitaminhormonet”) kallas vitamin D-receptorn (VDR). Minst 800 olika gener i mänskligt DNA påverkas på detta sätt via VDR av kalcitriol. För dessa gener fungerar kalcitriol ungefär som en strömbrytare som kan koppla på eller av. Eftersom generna är av vitt skiftande slag, kan väldigt många olika typer av kroppsliga funktioner påverkas. Förutom denna genomiska funktion (d.v.s. inverkan på genuttrycket, vilket i regel är en relativt långsiktig effekt), har man upptäckt icke-genomiska funktioner av kalcitriol, t.ex. effekt på kalciumtransport över cell-membraner, m.m. Här rör det sig i regel om betydligt snabbare förlopp. Det är fortfarande inte tillfredsställande klarlagt vilka av D-vitaminets effekter som är genomiska och vilka som är icke-genomiska.
Sedan länge välkända och allmänt erkända D-vitaminfunktioner (”klassiska”) är effektivisering av kalcium-upptaget i tarmen och mineralinlagring i benvävnad. D-vitamin upptäcktes från början som ett medel mot skelettsjukdomen rakit (engelska sjukan), se nedan under ”Brist”.
På senare år har en lång rad andra ”icke-klassiska” funktioner av kalcitriol uppmärksammats, och här råder inte allmän enighet bland forskare. Några exempel på detta är:
- Effektiviserar infektionsförsvaret genom att bilda antibakteriella peptider i vita blodkroppar: Kan ha betydelse för bl.a. tuberkulos, influensa, luftvägsinfektioner, stafylokock-bärarskap, munhåleinfektioner (gingivit) och tandlossning.
- Reglerar cellers delning och differentiering: Tycks ha betydelse genom att minska risken för en rad cancerformer, även betydelse för psoriasis.
- Balanserar immunsystemets aktivitet: Tycks påverka immunsystemets finreglering under uppväxtåren och därigenom motverka autoimmuna tendenser, sannolikt av betydelse för att motverka multipel skleros (MS), diabetes typ 1 och Morbus Crohn.
- Stärker muskelfunktioner: Motverkar den gradvisa minskningen av muskelmassa hos äldre och förbättrar därigenom balansen och minskar risken för falltillbud och benbrott. Tycks också motverka hjärtsvikt och vissa hjärtrytmrubbningar.
- Motverkar insulinresistens: Minskar därigenom risken för diabetes typ 2.
- Balanserar koagulationsfunktioner: Tycks minska risken för blodproppar och kanske även hjärtinfarkter.
- Styr nervcellernas utveckling och differentiering under fosterstadiet och senare: Kan tänkas ha betydelse för uppkomsten av autismspektrumtillstånd och schizofreni.
Källor
Det finns två principiella källor: vår egen hudproduktion, som kräver UV-B-ljus, samt upptag från tarmen.
Publikationer
– Humble M. D-vitaminbrist kanske vanligare än vi trott. Läkartidnin. 2007;104:853-7